Debattartikel publicerad i Mölndals-Posten 2025-05-13
När personuppgifter läcker i Sverige i dag kan det få dödliga konsekvenser – bokstavligt talat. Ingen lever med skyddade personuppgifter utan anledning, men ibland är det en falsk trygghet.
Nyligen hackades Sportadmin och känsliga personuppgifter läckte ut, men även myndigheter misslyckas med att skydda utsatta. Ibland lämnas uppgifter ut av rent slarv.
I både Sportsadmin-läckan och Ivo:s (Inspektionen för vård och omsorg) maskningsmiss har uppgifter om personer med skyddad identitet blivit offentliga. Läckta personuppgifter handlar i de här fallen inte om ”vanlig” integritet. Det handlar om människor som lever gömda för att inte bli dödade.
Hur är det möjligt att ett digitaliserat samhälle, som stolt satsar på e-tjänster, saknar ett skyddsnät när det värsta inträffar? Vem varnar kvinnan och barnen som lever gömda från en våldsam förövare när deras nya identitet röjs? Inte socialtjänsten, de saknar både rätt verktyg och kompetens. Någon central krisfunktion existerar inte. Läs det igen: existerar inte.
I stället får vi hoppas på tur. Att någon slår larm. Att ingen illasinnad hunnit agera. I fallet med Sportadmin uppmanas drabbade att kontakta sina idrottsföreningar om de är oroliga. Men de behöver inte extra träningstid – de behöver en livvakt. Förväntas Fässbergs IF bistå med omlokalisering och personskydd?
Den här nonchalanta inställningen är naiv och farlig.
Var finns den nationella samordningen? Det strategiska skyddet för de mest utsatta – de som vi redan en gång bedömt ha behov av ny identitet för att överleva? I dag saknas tydliga rutiner, ansvar, verktyg och krisberedskap. Men nya fina digitaliseringsstrategier, det har vi.
Samtidigt sitter någon, någonstans, med sitt gamla personnummer i knät. Med en blytung rädsla i magen, och insikten att livet som hon och barnen byggt måste raderas – för evigt. Börja om från början. Igen. Om hon hinner innan tiden tar slut.
Det räcker inte att säga att det inte får hända igen. För det kommer att hända igen – hos ett företag eller en myndighet.
Då är frågan: Vem tar ansvar – innan vi tvingas räkna kroppar i stället för dataintrång?
Åsa Orréus (C), Kvinnojouren Frideborg
Aida Karimli, vice förbundsordförande Centerkvinnorna
Centerkvinnorna Göteborg 